Skäms kyrkan för sina partier?

DEBATT: "I höst är det val av Svenska kyrkans styrande organ på riksplanet, på stiftsnivån och lokalt, dvs till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige/kyrkoråd. Dessa val är viktiga för församlingarna. Skall dessa utvecklas och vara närvarande i samtiden eller vridas tillbaka att likna de församlingar man ser i gamla svart-vita pilsnerfilmer från 30-talet."

Är det skamligt att det finns kyrkopolitiska partier i Svenska kyrkan? Kyrkan gör stora ansträngningar för att göra sina partier osynliga för allmänheten. Jag får intrycket, att kyrkan skäms för partierna.
I höst är det val av Svenska kyrkans styrande organ på riksplanet, på stiftsnivån och lokalt, dvs till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige/kyrkoråd. Dessa val är viktiga för församlingarna. Skall dessa utvecklas och vara närvarande i samtiden eller vridas tillbaka att likna de församlingar man ser i gamla svart-vita pilsnerfilmer från 30-talet.

Partierna i de kyrkliga valen är förbluffande osynliga. Detta gäller de allmänpolitiska partier, som ställer upp i Svenska kyrkans val (sverigedemokraterna, m, kd, c, fp, s, mp, v) men i minst lika hög grad inomkyrkligt tillkomna partier såsom (från konservativa till progressiva): Frimodig kyrka, Gabriel, Posk, ÖKA. De allmänpolitiska partierna brukar beskrivas på en ekonomiskt-politisk skala. Inomkyrkliga partier kan också ordnas på en höger/vänster skala, där den kyrkliga högerflanken brukar beskriva sig som företrädare för "klassisk kristendom", dvs ju äldre formuleringar den kristna tron uttrycks med, desto bättre, ju äldre arbetssätt församlingarna har desto bättre. Kyrkan är enligt den kyrkliga högern en gång för alla reformerad och därmed basta. Motpolen skulle då vara en kyrkopolitik, som är förändringsberedd, reformatorisk.

Det finns i Svenska kyrkan en otvetydig tendens att dölja, att hon styrs av partier. Låt mig ge exempel.
1. Den grundläggande formen för beslutsfattande enligt Kyrkoordningen är representativ demokrati med just partival. Kyrkoordningen undviker ändå genomgående ordet parti och talar i stället om nomineringsgrupper.
2. Kyrkomötet, som är Svenska kyrkans riksdag, fungerar i åtskilliga avseenden på ett riksdagsliknande sätt: man överlägger partigruppsvis före alla beslut, man fördelar platser i utskott, styrelser mm genom proportionella val osv. Ändå framgår inte av kyrkomötets protokoll att besluten fattas av ombud för partier. Handlingarna från 2004 års kyrkomöte fyller tre tjocka volymer på mer än 1 200 sidor och det är, så vitt jag kunnat finna, bara på en enda halvsida, som man inte helt lyckats osynliggöra partiernas existens (protokoll 14 september, par 10).

Partigruppernas ledare får en förteckning över alla omröstningar med samtliga ledamöters ställningstaganden. Partierna kan på detta sätt kontrollera sitt folk och se till att partilinjen följs, men i kyrkomötets tryckta handlingar redovisas inte hur ledamöterna röstat. Det blir därför svårt för väljare och journalister att granska beslutsfattarna och föra debatt kring deras ställningstaganden.
3. Matrikel för Svenska kyrkan är en årligen utkommande publikation. Där ges adressuppgifter m m för samtliga biskopar, präster, diakoner och även ledamöter i kyrkomötet, kyrkostyrelsen, stiftsstyrelserna, domkapitlen m m. Matrikeln förtecknar inte bara organ inom Svenska kyrkan utan också en mängd fristående organisationer och statliga myndigheter, men partierna är osynliga. Matrikeln ger upplysningar om mycket, men vilket parti varje person, som fattar beslut i kyrkomötet, i stiftsstyrelserna är ombud för, är nogsamt uteslutet.
4. Årsredovisning 2004 för Svenska kyrkan, Nationell nivå, '8amner inte med ett ord att styrelsen är utsedd av partier i proportionellt val.
En lista över var de kyrkliga partierna är osynliga kan av naturliga skäl aldrig bli fullständig. Kanske har dessa exempel ändå gjort tendensen tydlig. Vad uttrycker detta döljande? Vad är det symtom på?

Kyrkan präglas av en kultur, där man döljer meningsskiljaktigheter och att det finns alternativ. Kyrkans makthavare fortsätter att odla denna kultur, som gör det svårt att utkräva kyrkopolitiskt ansvar. Det är svårt att värja sig för misstanken, att detta beror på att kyrkans makthavare inte tror sig kunna försvara sina ställningstaganden inför sina väljare. Och sedan har man mage att klaga över att kyrkans röstberättigade inte går och väljer.
Låt Svenska kyrkans beslutsfattare bli synliga såsom partier (de s k nomineringsgrupperna)! Det skulle göra de kyrkliga valen intressantare och valdeltagandet högre.

Bo Hansson
kyrkomötesledamot för ÖKA, Öppen kyrka — en kyrka för alla

Denna debattartikel finns också publicerad i Upsala Nya tidning 2005-08-09 >>. Där publicerades också Biörn Fjärstedts svar 2005-08-16 >>

Tillbaka till nyheter >>

Tillbaka till artiklar >>