| Till Svenska Dagbladet i förhoppning om införande i tidningen. (Juli 2005) Lena Anderssons ateistiska predikan har väckt många reaktioner, både positiva och negativa. Först bör det framhävas att det är bra att ifrågasätta. Det är bra att reflektera över Jesu person och jämföra den bild vi får av honom i Bibeln med vad vi kan kalla söndagsskolejesus. I evangelierna ser vi inget av den ariskt blåögda gestalt i ett pastell-landskap som Lena Andersson tydligen haft med sig från sin barndom. Jesus predikade med kraft och ibland obarmhärtig klarhet ett budskap som på en gång var mer dömande och mer förlåtande än som var vanligt bland den tidens religiösa ledare. Han sa ifrån, när det behövdes, och han jagade kommersialismen ut från templet – ganska hårdhänt till och med. Men om Lena Anderssons ”syfte är ett ifrågasättande av hur läror kan verka indoktrinerande och destruktivt”, så kan det också konstateras att hennes predikan är en uppvisning i indoktrinerande teknik med destruktiv potential för svaga själar, medan själva ifrågasättandet, d v s en ärlig debatt genom hennes intellektuellt ohederliga metoder kommer på undantag. Svenska Dagbladet talar om en metodisk genomgång av Jesu budskap. Vilken metod är det då som tillämpas? Jo, det är en ensidig genomgång av diverse bibelställen som, ryckta ur sitt sammanhang och med lämpliga tillägg eller utelämnanden, kan ge en negativ tolkning av Jesusgestalten. Om något, skulle man kalla detta en propagandistisk metod. Lena Anderssons framtoning var klar och redig, tilltalande på många sätt, hon hade en ”saklig ton, inte svavelosande eller raljant”. Just därför så mycket mer effektiv. Genom att kristendomskunskaperna numera är så skrala, kan hennes sätt att citera Bibeln bli övertygande för många, i synnerhet för yngre människor som gått i skola på senare år. Man har rätt att tycka att Jesus är osympatisk och elak och att säga detta i radio, men då kan man också kräva att det skall vara på grund av det som står i Bibeln och inte på grund av tilldiktningar. Om man behandlar Jesus ”som en litterär figur”, då kräver det också en redlighet i litterär analys. Då finns det vissa regler att följa: att inte plocka en situation ur sitt sammanhang, att inte förtiga väsentliga delar av berättelsen, att inte lägga till och inte dra ifrån i texten, att kunna skilja på huvudsak och biföreteelser. Det finns många exempel på sådana regelbrott. Här är ett par tagna på måfå: När enligt texten ”Jesus svarade: ’Detta fördärvade släkte som inte vill tro!’” och det ligger nära till hands att höra en djup suck av frustration och sorg, då får Lena Andersson honom till att skrika och gorma om detta förbannade släkte. Eller situationen då en man, Lena Andersson lägger för säkerhets skull till att han fruktar döden, kommer fram till Jesus och frågar: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?” Lena Andersson gillar inte att Jesus svarar med en fråga: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud” Det här är ju inget svar, bara ännu ett sätt att visa sin maktfullkomlighet enligt Lena Andersson. Men hon har inte läst vidare att Jesus hänvisar till de tio budorden och när mannen säger att han hållit dem sedan sin ungdom, står det att Jesus såg på honom med kärlek och gav honom det råd som behövdes. Lena Andersson tar upp vad Jesus säger om familjen. Det är motsägande, helt klart. Å ena sidan skall man hedra sina föräldrar, å den andra förnekar Jesus sin mor och sina bröder när de kommer och söker upp honom och säger att det är den som gör hans himmelske faders vilja som är hans familj. Nu anklagar Lena Andersson Jesus för att han inte ställer sig bakom amerikanska ”family values” Man hade kunnat tro att hon skulle uppskatta detta, även om hon kanske har svårt att se att Gud kan vara viktigare än familjebanden. Jesu budskap är inte i första hand att man skall lämna sin familj utan att Guds rike är nära och då gäller det att ha prioriteringarna klara. Bara ytterligare ett exempel: I liknelsen om punden eller talenterna, som de två tjänarna som fått fem respektive två talenter gjorde sitt bästa för att förvalta, medan den som fått en enda talang inte brydde sig om att ens försöka göra något av den. Poängen är naturligtvis att man skall ta ansvar även för ett litet kapital eller begåvning. Men Lena Andersson försäkrar att vad det handlar om är att Jesus står bakom att man tar från den fattige och ger till den rike. Man kan bara välkomna en kritisk debatt om Jesus – där är han själv en föregångare i sin kritik av sin tids fromma och sitt sätt att gå rakt på kärnan i en fråga. Men man bör hålla sig till vad textens säger. För en författare och litteraturkritiker var detta en uppvisning i oprofessionellt beteende, som därtill kan tänkas gå ut över människor som inte är utbildade i argumentationsteknik. Göteborg den 22 juli 2005 Britta Olinder Tillbaka till nyheter >> |
Tillbaka till nyheter >>
|
||