öka en kyrka för alla

Anförande av Bo Hanson vid den allmänkyrkliga debatten, kyrkofullmäktige 04-09-28 :

Ett antal gånger i samband med beredningen av samfällighetens budget har jag aktualiserat att
kyrkan i Göteborgs Stift kanske tar ut för hög avgift. Det har funnits spridda röster som varit av
samma mening, i ÖKA och i de andra partierna men jag tror ändå man kan säga att motståndet mot en sänkning av kyrkoavgiften varit stort. Det har aldrig funnits ett uns av tvekan om att alla inblandade önskat kyrkans bästa men vi har kommit till olika slutsatser i den konkreta frågan om hur stor kyrkoavgiften bör vara. De som säger: låt det vara just som det är, har alltid ett övertag i kyrkligt beslutsfattande. Just på denna punkt tycks många vara ense om att vi lever i det bästa av alla tillstånd.

Min tanke nu är att försöka formulera något av den grundhållning som ligger bakom min plädering för att vi i Göteborg tar ut en olämpligt hög avgift. Jag tänker på en bön, med orden: "Bevara mig, Herre, från att bli fattig och bevara mig från att bli rik." Den bönen tror jag behöver bedjas ofta, både för vår egen räkning och för kyrkans räkning. De som är fattiga tvingas tänka väldigt mycket på pengar; de som är rika verkar också riskera att få sitt sinne
fyllt av pengar. "Bevara mig, Herre, från att bli fattig; bevara mig från att bli rik." När vi säger fattig och rik avser vi pengar. Men det finns annan rikedom än pengar; det finns annat som vårt sinne behöver riktas mot, personligen och som kyrka och församling. Vad bör vårt sinne riktas mot, vad är viktig kyrklig rikedom? Och för oss som kyrkopolitiker, hur bör våra prioriteringar se ut? Vi vill ha en ekonomi i balans, vi vill ha möjlighet att anställa personal och kunna betala ut trygga och goda löner. Det kan vi. Vi har tvingats höja samfällighetens likviditetsmål, för att dölja att vi samlat mycket pengar i ladorna. Förr sa vi att samfälligheten borde ha en likviditetsbuffert på 6 månaders löner till all personal. När vi sedan med råge uppfyllde detta mål, la vi inte om vår politik utan höjde bara målsättningen till att ha 12 månaders löner för all personal i likviditetsreserv.

Vi vill alla rusta kyrkan i Göteborg för framtiden. Det kan bli ekonomiskt bistrare tider. Ett sätt att rusta för framtiden är att amortera lån, fondera för pensionsskulder, hålla fastigheter i gott skick. Detta har vi gjort. Och framför allt satsar vi på verksamheten i olika former. Vi oroar oss för att medlemmarna som numera ser tydligt på sin slutskattsedel vad de betalar i kyrkoavgift, skall lämna kyrkan. Det finns oro för att om vi sänker avgiften blir det svårt att höja avgiften igen.
Stora delar av svenska kyrkan, särskilt på landsbygden, har mycket sämre ekonomi än
Göteborg, och det leder till krav på ökad utjämning mellan olika delar så att landbygdsförsamlingarna kan behålla sin verksamhet. En stor del av vårt arbete som kyrkopolitiker är inriktat på att värna organisationen. Men vi bör inte utjämna mer mellan
land och stad. Då stödjer vi organisationen på landet men vi stödjer inte människorna.

Människorna har flyttat från landet till sta'n men kyrkan vill slussa pengarna från sta'n till landet. Det blir en kamp för strukturer i stället för att värna om människorna. När människorna går någon annanstans bör kyrkan följa med dit.

Vad vill jag då dra för slutsatser?

1. En slutsats är att om en organisation som har för mycket pengar, utsätts den inte för något ordentligt förändringstryck. Det är först när man inte har tillräckligt med pengar som man tvingas prioritera och göra det som är viktigast; det är då man utvecklar nya arbetssätt;
det är när man inte kan göra allt man vill göra, som man tänker nytt. Varje organisation mår bra av att växla mellan expansion och kontraktion. Förändringstrycket är för lågt i Svenska kyrkan. Den goda ekonomin bidrar till detta.

2. Min andra huvudtanke här är att vi skall vara beroende av våra medlemmar.
Vi är rädda för att medlemmarna hoppar av, tycker att det är för dyrt. Om vi sänker avgiften kommer vi inte att kunna höja den igen. Jag tror att detta är fel; jag tror att det är dålig psykologi. Vi försöker ta ut avgiften så diskret som möjligt och hoppas att medlemmarna inte skall märka det. I stället är det så, trycker jag, att vi har anledning att vara glada över den stora lojalitet människor har med svenska kyrkan och att lita på att de faktiskt är beredda att betala en hel del. Annars skulle de slutat betala. Vi bör lita på den lojaliteten; upplysa så gott vi kan om vad pengarna går till; inte ta ut mer än nödvändigt nu, och kanske höja den dag det blir nödvändigt. Vi kan ändå aldrig gardera oss för framtiden med fonderade medel. Det enda som är verklig organisatorisk rikedom för framtiden är att människor vill ha sin kyrka.
Kyrkoorganisation bör vara beroende av sina medlemmar. Annars blir vi som en myndighet.
Myndigheter bör ha sina inkomster oberoende av om medborgarna gillar dem eller inte. En domstol ska inte få sämre budget om den fattar beslut som inte är populära. Men en församling som människor lämnar, skall ha mindre pengar och tvingas flytta med människorna dit de drar vidare.

För att sammanfatta:
Kyrkoavgiften i Göteborg behöver sänkas för att öka förändringstrycket. Vi kommer i framtiden med säkerhet att behöva förlita oss mer på oavlönade medarbetare. En sådan utveckling främjas av att vi inte har råd att anställa så många och församlingarna får anledning att mera börja luta sig mot frivilliga oavlönade än som behövts just nu. Stora mängder oavlönade medarbetare ger en trovärdighet och en glöd som aldrig kan ersättas med avlönad personal, som vi naturligtvis också behöver.
Kyrkoavgiften behöver sänkas för att kyrkans beroende av sina medlemmar skall bli tydligt och lätt att uppfatta. Myndighet behöver inte sina medborgare men församlingen behöver sina medlemmar. Församlingen är sina medlemmar.

Bo Hanson

Tillbaka till nyheter >>

Britta Olinder gjorde ett inlägg om frivilligarbete och kyrkans närvaro i skolan >>

Karl-Eric Hansson om musiken i kyrkan >>