Skytte behöver se smärtan i den brustna gemenskapen

Olle Burell har redan i Kyrkans Tidning påvisat Göran Skyttes närmast maniska upprepning av hatet hos "de politiskt korrekta" gentemot de populära präster som, i stark kontrast, beskrivs i varma och kärleksfulla ordalag.

Det finns andra kommentarer att göra till Skyttes artikel, t ex när Skytte talar om "det politiskt genomdrivna beslut som kyrkomötet fattade 1958". Det ligger faktiskt något positivt i formuleringen, eftersom det ger utrymme för dem som av teologisk - och inte politisk - övertygelse stod bakom beslutet.

Skytte talar också lyriskt om samverkan, omsorg och kärlek. Samarbete i god anda var ju vad man hoppades på från början av 60-talet, när de kvinnliga prästerna började verka. Men det fanns de som motsatte sig detta och fortfarande motsätter sig samarbete inför Guds ansikte. Den centrala samverkan mellan präster i nattvarden bojkottas av en liten grupp.

Vad man i det sammanhanget inte talat mycket om är det plågsamma, när man t ex arbetat ivrigt tillsammans för ett gott ändamål och sedan några i gruppen inte är med i en avslutande gudstjänst av rädsla för att någon kvinnlig präst kunde tjänstgöra. Det uppstår brister i den gemenskap man trodde sig ha haft. Göran Skytte behöver inte fasa inför något inbillat hat. Det är smärtan i den brustna gemenskapen han behöver se.

Gunilla Lidin-Janson och Britta Olinder
styrelseledamöter i ÖKA

Tillbaka till Artiklar>>

Tillbaka till artiklar >>