Den kyrkliga demokratin måste utvecklas

Öppenhet för förändring behövs för att utveckla demokratin inom Svenska kyrkan. Utan plats för ifrågasättanden och debatt kan demokrati inte mogna, skriver Bo Hanson från det partipolitiskt obundna Öppen kyrka - en kyrka för alla.

Demokrati är det sämsta av alla styrelseskick, har jag för mig att Churchill sade, med tillägget om man bortser från alternativen. För Svenska kyrkans räkning verkar en del av dess medlemmar instämma i första delen av Churchills formulering - under bortseende från dess andra del. Svenska kyrkan har brister i fråga om demokratisk kultur.
Att införa demokrati i Svenska kyrkan liknar att åstadkomma demokrati i gamla sovjetstater. Om en folkligt förankrad demokratisk inställning saknas och en fri pressdebatt inte förekommer, blir demokratin lätt en tunn fernissa, som stryks över traditionella maktstrukturer.
Vid de kyrkliga valen är deltagandet lågt, vilket är naturligt, när ingen kyrkopolitisk pressdebatt värd namnet förekommer. En och annan skandal rapporteras, men det mesta sopas under mattan. Kyrkans tidning fungerar som ett annonsorgan för kyrkliga tjänster; där bjuds lite uppbyggelse och en och annan skandalrapport, men någon rejäl debatt om kyrkopolitiskt ansvar förs inte.

Förstrött intresse
Andra medier har ett ytterst förstrött intresse för kyrklig politik. När utkrävdes det ansvar av en kyrkopolitiker senast? Händer det att en kyrklig beslutsfattare får avgå på grund av att han eller hon visat särskilt dåligt omdöme? Jag skulle kunna nämna fall av kvalificerat dåligt omdöme, men kan inte erinra mig ett enda fall, då någon tvingats avgå av sådana skäl. Möjligen har någon smugit undan i tysthet.
Svenska kyrkans utredningar 2005:2 har nyligen publicerats och den handlar om demokrati i kyrkan. Med en formulering hämtad från Göran Sonnevi har den fått titeln Demokrati är en successiv uppenbarelse. Det är en intressant och läsvärd utredning, men den behandlar inte bristen på demokratisk kultur i kyrkan, inte heller bristen på kritisk medial genomlysning av hur makt förvaltas i Svenska kyrkan.
Det i mina ögon intressantaste avsnittet är Anne-Louise Erikssons ideologiska genomgång av demokratins roll för kyrkan. Hon tar där bland många andra tankegångar fram en jag inte stött på tidigare: "För att vi skall vara kyrka krävs inte bara Guds tilltal utan också vårt svar. Detta svar i form av ord och handling, lära och liv, förutsätter i dag en demokratisk procedur."
Göran Lundstedt går igenom argument kring biskoparnas förlorade rösträtt i kyrkomötet. Jan Hermansson presenterar bland annat olika metoder för proportionella val, vilket är instruktivt men inte så upphetsande.
Att ge biskoparna inflytande ses som en fråga om sakkunskapens roll. Varje konstitutionellt system måste avväga hur sakkunskap och folkligt inflytande skall balansera. I regel räknar vi med att de folkvalda är kloka nog att lyssna på experter, men vi finner det lämpligt, att inte låta experterna själva ta besluten. Djup sakkunskap medför ofta yrkesskador i form av ensidiga perspektiv.
Sakkunskap kan stå för specialkunskap inom ett avgränsat område. Om det vore teologisk specialkunskap kyrkans ledning behövde mer av, så är i regel inte biskoparna de mest kunniga. Då finns det teologiska experter som är mer skickade. Det jag uppfattar att biskoparna tillför är djup förtrogenhet med kyrkans liv och tradition (inklusive teologi).
Beslutsfattare framvaskade genom allmänna val tillför - kan man hoppas - vardagskunskap, en förtrogenhet med mänskligt liv i allmänhet, ungefär på det sätt som nämndemän skall kunna göra och därmed korrigera en juristdomare som blivit för snäv i sitt synsätt.
När vi diskuterar folkligt inflytande respektive sakkunskap i demokratiska beslutsprocesser räknar vi med att specialkunskaper kan tillföras processen genom utredningar och annan beredning, men vi naggar inte demokratin i kanten genom att hänskjuta övergripande beslut till specialister. Det jag här kallat vardagskunskap bör tillvaratas i all sin bredd och inte försnävas till specialisternas perspektiv.

Inget gemensamt program
Ur formaldemokratisk synpunkt är Svenska kyrkans konstitution bra. Utredningen försvarar demokratin genom att söka teologiska motiv för kyrklig demokrati och föreslår att biskoparna inte skall ges större formell makt. Men hur ser egentligen motståndet mot kyrklig demokrati ut? Där finns inget gemensamt program.
Demokratins motkrafter i kyrkan kan sammanfattas i ett ord: traditionalism. Inom denna vida ram finns en hårdkokt grupp, som kan kallas fundamentalister, men de är inte så många. För fundamentalisterna är den gemensamma nämnaren, att världen i grunden alltid är sig lik och därför behövs inga nya beslut, endast ett fasthållande vid gamla formuleringar.
Om allt som fordras är praktisk tillämpning av eviga sanningar, bör alla beslut kunna fattas av ämbetsmän, av präster eller kamrerare.
Den kyrkliga demokratin har en hel del av allmän växtvärk kvar att genomlida. Öppenhet för förändring behövs. Människor i kyrkan behöver lära sig att tolerera att vi inte alltid är eniga. Utan plats för ifrågasättanden och debatt kan inte den kyrkliga demokratin mogna.

Bo Hanson
kyrkomötesledamot för Öppen kyrka - en kyrka för alla ordf kyrkonämnden Svenska kyrkan Göteborg

Detta debattinlägg publicerades i Göteborgsposten 16/8 2005 >>

Tillbaka till nyheter >>

Tillbaka till artiklar >>